Kan ärligt bekänna att jag ofta äter för att jag bara är sugen - inte hungrig. Kanske är det en vana eller är det ett tröstbeteende eller rent av en ätstörning? Borde man inte äta för att man är hungrig?
När jag började intressera mig för LCHF var jag inne i en period av ständiga sug, som jag trodde var hunger. Jag behövde äta var tredje timma. Och det gjorde jag. När jag hörde att man höll sig mättare av LCHF och att man därmed inte behövde några mellanmål, lät det för bra för att vara sant. Och det var det också. I alla fall för mig.
Jag vill ha något gott att äta ibland...ja, ganska ofta faktiskt. Jag läste i GP idag att jag nog inte är ensam om det...
Forskarna håller nu på att ta fram en medicin - som till sin sammansättning liknar en viss giftödlas saliv - vilken hjälper till att kontrollera blodsockret - men dessutom verkar den minska suget efter mat. (Dessutom verkar den kunna minska suget efter alkohol.) Karolina Skibicka på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet säger i GP att de flesta som har störda ätbeteenden inte äter för att de är hungriga. I stället äter de - precis som jag - som tidsfördriv och för att de tycker om att stoppa något gott i munnen.
Har jag en ätstörning eller äter jag av gammal (o)vana..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!